Humlans Flicka
Det gick inte att byta profilbild så om 50 år ser jag lika ung ut :) Hur som helst så kommer här en humla :D
Det vackraste hjärtat
En ung man stod på stadens torg och förkunnade att han hade det vackraste hjärtat i hela landet. En stor publik hade samlats runt honom och alla beundrade de hans hjärta för att vara så vackert. Det var inte en endaste rispa eller märke i det. Ja, de var alla överens om att detta sannerligen var det vackraste hjärta de någonsin sett. Den unga mannen blav så stolt att han började förkunna ännu högre om sitt vackra hjärta. Plötsligt närmade sig en gammal man och ställde sig längst fram i publiken och sa:
- Ditt hjärta är inte på långa vägar så vackert som mitt.
Publiken och den unge mannen tittade på den gamle mannens hjärta. Det slog med starka slag, men det var fullt av ärr och det fanns ställen där man såg att bitar hade tagits ur och ersatts med andra bitar som passade dåligt så det hade blivit taggigt och kantigt där de satts in. Det fanns till och med ställen där det faktiskt fattades bitar och där det blivit djupa hål. Publiken stirrade - hur kunde han säga att hans hjärta var vackrare tänkte de. Den unge mannen tittade på den gamle mannens hjärta, såg dess tillstånd och skrattade.
- Du måste skoja, jämföra ditt hjärta med mitt, mitt är perfekt och ditt är fullt av ärr och märken.
- Ja, sa den gamle mannen, ditt hjärta har ett perfekt utseende men jag skulle aldrig vilja byta mitt hjärta mit ditt. Du förstår, varje ärr representerar en person som jag givit min kärlek - jag tar ut en bit av mitt hjärta och ger till dem. Ofta får jag en bit av deras hjärta tillbaka som passar i den tomma platsen i mitt hjärta, men eftersom bitarna inte är exakta så finns det lite taggiga kanter på mitt hjärta, men dessa vårdar jag ömt för de påminner mig om den kärlek vi delade. Ibland har jag gett bort bitar av mitt hjärta men inte fått någon bit tillbaka av den andra personen. Det är därför jag har en del tomma hål i mitt hjärta - att ge av sin kärlek är att ta en chans. Trots att dessa tomma hål smärtar och står öppna, så påminner de mig om den kärlek jag har för dessa människor och hoppas att de någon gång kommer tillbaka och fyller det tomma hålet i mitt hjärta som står och väntar på dem. Så nu kanske du kan se vad verklig skönhet är?
Den unga mannen stod med tårarna skata rinnande nerför kinderna. Han gick fram till mannen, stoppade in handen i sitt perfekta unga hjärta och rev ut en bit. Med darrande händer höll han fram biten och erbjöd den gamle mannen den. Den gamle mannen tog emot biten av hans hjärta, stoppade in den i sitt hjärta och tog sen en bit ur sitt eget ärrade hjärta och stoppade in det i såret på den unge mannens hjärta.
Biten passade, men inte perfekt så det blev lite taggiga kanter. Den unge mannen tittade på sitt hjärta, som inte var perfekt längre men ändå vackrare än någonsin eftersom kärleken från den gamle mannen blandades med hans.
- Text skriven av okänd
Vad gör man om man lånar ut sitt hjärta och personen man lånat ut det till glömmer att lämna tillbaka det?
Familjen
Först smet andra års assistenterna iväg och därefter jag tillsammans med första års assistenterna. Åsa och Öberg inledde med någon övning och plötsligt hade de 25 minuter över. De gav mig den bästa presenten på länge. Jag fick inte bara leka, jag fick leda leken. Introduserade gruppen till mina nya Uppsala lekarna och på lunchrasten fortsatte vi. "Kan du någon mer lek?" var det någon som frågade efter en stund och ja det kunde jag. De frågade lite då och då, varje gång kom jag med en ny lek och kanske var jag äldst där men jag var duktig och en bra förebild då jag bjöd på mig själv. Sen trivs jag som fisken i vattnet med att få umgås med min familj. Det är synd att hela min familj inte får plats i mitt lilla rum på 13 kvm... kanske om jag staplar dem på höjden... kanske värt att prova :)
Martin + Gynekologen
Hur som helst är det dags att skriva till Humlan specifikt igen :)
Igår när jag var på V-Dalas nation träffade jag Martin, vår Martin :) Han försökte övertala mig och Marit att gå med i kören. Det fungerade inte riktigt men kanske att jag går dit för att lyssna. Martin är helt fantastisk på att sjunga och han har inte blivit sämre sedan han gick med i kören. Han körde ett litet solo och han förtrollade publiken (han sjöng under middagen)
Jag skrev upp både mig och Marit på spex innan vi sprang vidare till kyrkans bord. Mamma skulle älska kyrkan här i Uppsala. De bjuder inte bara på godis utan även tandborstar. Marit tog en rosa och jag en svart. Sen fick vi även varsin penna för att kunna plugga. Gratis är gott!
Sedan efter middagen hamnade jag i en internet diskussion med en ny vän. Vi funderade på livet och Gudsbilder, vad händer efter döden? Han hade som förslag att universum var en jättebäbis. Planeterna och solarna var celler och vi människor... vi är bakterier. Jag insköt då med att vi måste var HIV eller något liknande eftersom vi bryter ner jorden och dessutom börjat röra oss ut i rymden mot andra celler. Vad tror ni om det? Jo, den här lilla livs-/Gudsbilden gör Gud till en gynekolog :p
Idag fick jag en fin tanke. Varför ska HBT-personer behöva komma ut med sin sexuellaläggning? Varför ska man utgå från att folk är heterosexuella? Det spelar väl ingen roll vem man älskar, all kärlek är fin. Jag kommer inte hem på min födelsedag men jag ville göra något fint av min tanke. Därför den 18 december ska alla komma ut ur garderoben och berätta för någon eller alla vad man har för sexuelläggning. Kanske får man då igång tankarna hos dem man säger det till. Gå med på Facebook: "Kom ut!" 18 december :)
Läger!
Hur som helt är detta inlägg till mitt kära Humlan som jag saknar. Ser svenska kyrkan överallt, hör om dem överallt osv. Idag fick jag Nya Testamentet och tänkte: Haha, det måste jag berätta! Sen har jag samlat på mig massor av nya lekar att lära er. Kanske vill ni ha en lekkväll med mig när jag kommer på besök? Vi har Älgleken, Moves-leken (har döpt den själv då vi inte lärt oss namnet på den), Ubåtarna (rekomenderas inte att göra inomhus) och lite mer. Är ni på? Jag saknar er och jag saknar att leka med alla Humlorna. När jag kommer hem är lite oklart just nu, mitt schema är ganska trångt och hinns knappt med att borsta tänder på kvällen.
Marit sa idag att hon inte fattade att vi bodde här i Uppsala. Vi hade picknick i Stadsparken och träffade en katt som skrämde livet ur oss. Innan katten kom hur som helst sa Marit: Det känns som att vara på läger och la sedan till att hon gillar att vara på läger. Jo, jag håller med lite. Vi är borta hela dagarna, kommer hem och borstar håret lite innan man försvinner igen och sedan in på rummet och sova. Lite som läger fast då äter man godis istället för att borsta håret. Lite färre människor att lära känna på ett läger också kanske.
Saknar er alla!
Det sagolika talet
Det var en gång för länge, länge sedan... Det är enligt mig den mest använda inledningen på sagor. Den säger oss någonting som vi redan vet, att sagor är gamla. Men alla sagor är inte gamla, det skrivs även nya. Vår saga börjar såhär:
Det var en gång för inte alls länge sedan som en grupp med ungdomar med föräldrar begav sig av till Jax för att skriva in sig som konfirmander. Detta skedda en vårkväll på ett föräldramöte.
När vi träffade er för första gången var ni tysta, blyga och väldigt små. Ja, många av er är och har hela tiden varit längre än mig. Men ni var små då vi träffade er första gången. Redan efter förlägret i Saxenborg kunde vi se en förändring hos er. Ni hade öppnat er för varandra, fått nya vänner och börjat växa. Sen drog vi till Enviken.
I varje saga finns det en hjälte som slåss för det goda. Hjälten möter en bov som gör allt för att förstöra men till sin hjälp har hjälten en hjälpande hand, en vän. Vår hjälte är inte Stålmannen, Bartman, Frodo eller Musse Pigg. Faktum är att vi inte har en hjälte i vår saga. Nej, i vår saga är ni alla konfirmander hjältarna. Boven i denna saga är inget förhör på budorden - nej, det var faktiskt ett skämt - och inte heller Jokern eller Svarte Petter. Vår bov är och har varit någonting mycket värre.
Bovarna var en ondsint dödgrävare, en smutsig fånge, en blodtörstig tortyrmästare och massor med hemska, lömska och skoningslösa konfirmandassistenter. Människor som lurat in er i samarbetsövningar, tillitsövningar, diskussioner om Gud, diskussioner om livet, döden och dopet. Svett blod och tårar har runnit, blod från myggor ska vi tillägga.
Vet vet hur det här skulle ha gått för våra hjältar om de inte haft sina hjälpande händer. Jag talar inte om Bibeln, den saknar händer. Jag talar om några magnefika, majestätiska, gudalika, bedårande, oslagbara och ofelbara. Jag talar självklart om mig och Julia.
Vi vet att ni saknat oss så det gjort ont långt in i själen på er. Vi vet det för vi har saknat er minst lika mycket denna vecka. Hampus saknar er också skulle vi hälsa. Om ni nu fortfarande minns honom, han med gipsmasken. Jag är inte någon mamma och kan därför inte säga att jag vet hur det känns att se sina barn växa upp. Men jag vet hur det känns att se sina konfirmander växa i både längd och själ. Nu närmar vi oss slutet på vår resa genom konfirmationen.
Sagor slutar alltid lyckligt. Häxan, draken, boven, vargen, alla de onda besegras i slutändan. Så även dödgrävaren, fången, tortyrmästaren och assistenterna som nu måste släppa iväg er. Prinsessan får sin prins, Rödluvan sin mormor och odjuret sin klocka. Men er konfirmander är det synd om, ni får varken Viktoria eller farmor. Er saga slutar vi altaret med en illasmakande oblat i handen. Snipp, snapp, snut så var denna saga slut står det i sagoböckerna. Men vi säger:
Välkomna till nästa vägskäl i livets labyrint!
Sista gången
För andra gången under dessa år skakade jag av nervositet. Första gången var en kort stund under min konfirmation. Sista gången var idag då jag och David Hedman höll tal till konfirmanderna.
- Du brukar ju hålla tal så du behöver inte vara orolig, sa Elis Örjes när jag klagade på att jag var nervös.
Men saken är den att när jag talar direkt från hjärtat, fritt, utan manus. Då vet jag vad jag ska göra. Har jag ett manus är jag rädd att glömma hälften. Speciellt idag då jag var tvungen att avsluta rätt för att David skulle veta när han skulle ta vid.
Jag har fått mina kramar i ringen, jag har fått mina hej då, jag fick ofrivilligt Åsa Lindgren att gråta igen. Därför kan jag nu lättad i mitt hjärta att jag är redo för nästa vägskäl i livets labyrint!
Detta är en bild från min konfirmation 2006
