Blåhallen
Så då börjar man bli en människa igen efter en intensiv helg. Min helg började lite tidigare, nämligen torsdag då jag åkte till Stockholm... fast det började ju inte där.
Allting började torsdag morgon då jag stressad med en gigantisk väska, som inte ville ligga kvar på pakethållaren, cyklar in i en rondell och hann inte mycket mer än in i den innan jag låg på vägen. Cykeln över mig, huvudet i vädret, något jag lärt mig på judon... alltid hålla huvudet högt. Jag kom lite skakad till lektionen och alla frågade hur det gått och om jag blödde eller liknande. In på toaletten och kolla efter, jo jag blödde på knät. Som tur var hade jag rakat benen onsdag kväll och jag är en katastrof på att raka ben så det var ju bara att välja ett av plåstren och flytta upp det till knät.
Malin gjorde två flätor på mig under lunchen och sedan hoppade jag på pendeln mot Solna. Då kände jag att det gjorde riktigt ont i knät. När jag kom hem till Jonas tvättade han mitt sår och satte på ett riktigt plåster, hudfärgat. Jag fick även ett mellanmål innan vi gjorde oss iordning.
Blåhallen :D
Okej först var jag jättenervös för att jag skulle bli årets slampa. För tänk om jag varit den enda som inte hade en klänning som gick över knäna! Det var jag inte. Min klänning var riktigt lång om man jämförde med några andra :) Vi minglade i gyllenesalen där vi fick bubbel och jordgubbar. Det fanns en och annan med näsan i vädret, de var lite finare än oss dödliga trodde de. Jag kunde inte låta bli att skratta lite när just dessa personer inte vann :)
När minglet var slut fick vi gå nerför den legendariska trappan. Nu när jag tänker på det är det knäppt. Tänk alla gamlingar på nobelmiddagen som måste gå upp för att kunna glida ner längs trappan. Det kändes iaf lite magiska att gå där. Sen att vi satt nästan längst bak gjorde ingenting, då var jag säker på att jag skulle slippa gå upp och få pris. Jag kan ju försöka igen nästa år istället.
Vi hamnade vid bord 23 där det endast satt studenter som lämnat in case inom samma område som mig, deras sällskap och folk som jobbade för företaget som vi lämnat in case till. Det var jättetrevligt men jag fick ingen efterrätt...
De hade hyrt in bussar till Café Opera också så vi behövde inte oroa oss över hur vi skulle ta oss dit. Fast vi blev inte särskilt imponerade. Det var dyrt och man bara stod rakt upp och ner och var avundsjuk på företagen som hade en champangehink på varje bord de satt vid. De hade dessutom gott om utrymme tillskillnad från de stackars studenterna. Jaja, en tidig och mysig kväll blev det istället.
Tack Jonas för att du var underbart sällskap <3
Allting började torsdag morgon då jag stressad med en gigantisk väska, som inte ville ligga kvar på pakethållaren, cyklar in i en rondell och hann inte mycket mer än in i den innan jag låg på vägen. Cykeln över mig, huvudet i vädret, något jag lärt mig på judon... alltid hålla huvudet högt. Jag kom lite skakad till lektionen och alla frågade hur det gått och om jag blödde eller liknande. In på toaletten och kolla efter, jo jag blödde på knät. Som tur var hade jag rakat benen onsdag kväll och jag är en katastrof på att raka ben så det var ju bara att välja ett av plåstren och flytta upp det till knät.
Malin gjorde två flätor på mig under lunchen och sedan hoppade jag på pendeln mot Solna. Då kände jag att det gjorde riktigt ont i knät. När jag kom hem till Jonas tvättade han mitt sår och satte på ett riktigt plåster, hudfärgat. Jag fick även ett mellanmål innan vi gjorde oss iordning.
Blåhallen :D
Okej först var jag jättenervös för att jag skulle bli årets slampa. För tänk om jag varit den enda som inte hade en klänning som gick över knäna! Det var jag inte. Min klänning var riktigt lång om man jämförde med några andra :) Vi minglade i gyllenesalen där vi fick bubbel och jordgubbar. Det fanns en och annan med näsan i vädret, de var lite finare än oss dödliga trodde de. Jag kunde inte låta bli att skratta lite när just dessa personer inte vann :)
När minglet var slut fick vi gå nerför den legendariska trappan. Nu när jag tänker på det är det knäppt. Tänk alla gamlingar på nobelmiddagen som måste gå upp för att kunna glida ner längs trappan. Det kändes iaf lite magiska att gå där. Sen att vi satt nästan längst bak gjorde ingenting, då var jag säker på att jag skulle slippa gå upp och få pris. Jag kan ju försöka igen nästa år istället.
Vi hamnade vid bord 23 där det endast satt studenter som lämnat in case inom samma område som mig, deras sällskap och folk som jobbade för företaget som vi lämnat in case till. Det var jättetrevligt men jag fick ingen efterrätt...
De hade hyrt in bussar till Café Opera också så vi behövde inte oroa oss över hur vi skulle ta oss dit. Fast vi blev inte särskilt imponerade. Det var dyrt och man bara stod rakt upp och ner och var avundsjuk på företagen som hade en champangehink på varje bord de satt vid. De hade dessutom gott om utrymme tillskillnad från de stackars studenterna. Jaja, en tidig och mysig kväll blev det istället.
Tack Jonas för att du var underbart sällskap <3
Kommentarer
Trackback
