Lycka utan barn
Det känns så konstigt. Tänk att vetskapen om att någon ska ha barn kan ge mig sådan lycka. Inte för att jag är glad för paret skulle men för min egna. Så glad över att inte vara gravid, glad över att ha en pojkvän som likt mig vill ta det lugnt och njuta av varje stund i förälskelsen. Att inte vara gravid betyder att jag fortfarande kan drömma om hur mitt liv i framtiden ska bli när jag har min familj.
Jag är stolt över min glädje att vara nöjd med att fantisera om en framtida familj, en familj jag tänker vänta med tills jag är självförsörjande (utan csn) och efter att jag bestigit Kilimanjaro. Tack Jonas för att vi är lika på den punkten och grattis alla ni som väntar barn eller fått barn. Bara man är lycklig med sin situation så är allt bra :)
Ssssssh!
Jag nästan sprang från en lektion idag som jag tyckte gjorde mig mer förvirrad än den gjorde klargjorde saker för mig, har tentan på måndag. Mina ben bar mig till biblioteket på Ångström och där satte jag mig. Började packa upp dator, böcker och kaffe. Varför? Varför blir man alltid så högljud när man ska till att smyga och vara tyst? Varför hade min matlåda läckt precis nu så jag fick bita mig i tungan för att inte skrika ut några svordomar högt. Varför ska man just på ett bibliotek tappa saker, missa sladdar och hål mm. Oväsen, oväsen... undrar just om mina knapptryckningar stör någon...
Jag slutar här och blir tyst som en mus (om jag nu inte bränner mig på kaffet)
