Humlans Flicka

Det var en gång för länge, länge sedan... Det är enligt mig den mest använda inledningen på sagor. Den säger oss någonting som vi redan vet, att sagor är gamla. Men alla sagor är inte gamla, det skrivs även nya. Vår saga börjar såhär:

Det var en gång för inte alls länge sedan som en grupp med ungdomar med föräldrar begav sig av till Jax för att skriva in sig som konfirmander. Detta skedda en vårkväll på ett föräldramöte.

När vi träffade er för första gången var ni tysta, blyga och väldigt små. Ja, många av er är och har hela tiden varit längre än mig. Men ni var små då vi träffade er första gången. Redan efter förlägret i Saxenborg kunde vi se en förändring hos er. Ni hade öppnat er för varandra, fått nya vänner och börjat växa. Sen drog vi till Enviken.

I varje saga finns det en hjälte som slåss för det goda. Hjälten möter en bov som gör allt för att förstöra men till sin hjälp har hjälten en hjälpande hand, en vän. Vår hjälte är inte Stålmannen, Bartman, Frodo eller Musse Pigg. Faktum är att vi inte har en hjälte i vår saga. Nej, i vår saga är ni alla konfirmander hjältarna. Boven i denna saga är inget förhör på budorden - nej, det var faktiskt ett skämt - och inte heller Jokern eller Svarte Petter. Vår bov är och har varit någonting mycket värre.

Bovarna var en ondsint dödgrävare, en smutsig fånge, en blodtörstig tortyrmästare och massor med hemska, lömska och skoningslösa konfirmandassistenter. Människor som lurat in er i samarbetsövningar, tillitsövningar, diskussioner om Gud, diskussioner om livet, döden och dopet. Svett blod och tårar har runnit, blod från myggor ska vi tillägga.

Vet vet hur det här skulle ha gått för våra hjältar om de inte haft sina hjälpande händer. Jag talar inte om Bibeln, den saknar händer. Jag talar om några magnefika, majestätiska, gudalika, bedårande, oslagbara och ofelbara. Jag talar självklart om mig och Julia.

Vi vet att ni saknat oss så det gjort ont långt in i själen på er. Vi vet det för vi har saknat er minst lika mycket denna vecka. Hampus saknar er också skulle vi hälsa. Om ni nu fortfarande minns honom, han med gipsmasken. Jag är inte någon mamma och kan därför inte säga att jag vet hur det känns att se sina barn växa upp. Men jag vet hur det känns att se sina konfirmander växa i både längd och själ. Nu närmar vi oss slutet på vår resa genom konfirmationen.

Sagor slutar alltid lyckligt. Häxan, draken, boven, vargen, alla de onda besegras i slutändan. Så även dödgrävaren, fången, tortyrmästaren och assistenterna som nu måste släppa iväg er. Prinsessan får sin prins, Rödluvan sin mormor och odjuret sin klocka. Men er konfirmander är det synd om, ni får varken Viktoria eller farmor. Er saga slutar vi altaret med en illasmakande oblat i handen. Snipp, snapp, snut så var denna saga slut står det i sagoböckerna. Men vi säger:

Välkomna till nästa vägskäl i livets labyrint!