Min död på ett silverfat
Jag kan nästan skåda in i framtiden och den säger mig en hel del. Eller nej, se in i framtiden kanske är att ta i, men blickarna på brandingenjörerna (eller vad de var) sa mig en hel del. JAG KOMMER DÖ!
Onsdag klockan någon gång kring 14.43 och klasserna på föreläsningen håller vi elever antingen på att somna eller så försöker de förstå hur linjerna ska dras för att bilda en korrekt kurva. En minut går... Två minuter går och det tjuter till. Det skriker faktiskt i öronen på oss, vår föreläsare förklarar att det är brandövning. Vi sitter orörliga någon sekund innan vi börjar packa ihop våra saker och klä på oss. Ute i korridoren är det tjockt med folk. Likt packade sillar börjar vi långsamt röra oss ned mot bottenvåningen. Då jag når plan 1 registrerar mina ögon en klocka på väggen som visar att det är fem minuter sedan brandlarmet utlöstes. I nästa stund ser jag två män i röda jackor och gula reflexvästar komma gående i den tomma korridoren på plan 1. Jag kan, från min plats i trapphuset omringad av killar på >180 cm, se hur de båda männen suckar tungt och skakar på sina huvuden.
I gymnasiet läste jag kursen: Akutsjukvård och akutpsykologi A. På den kursen lärde jag mig mycket man kan ha nytta av i livet. Bland annat lärde jag mig att Livsfarligtläge alltid ska iakttas och man får inte utsätta sig själv för fara då man ska rädda någon annans liv. (Man ska t.ex backa om man en man med kniv kommer emot en, fick jag lära mig på en övning... fast jag backade inte. Jag släpades bakåt av mina vänner eftersom mina reflexer sa att jag skulle avbeväpna honom genom att slänga ner honom på backen. Jag har tränat judo och just kniv kan en person vara beväpnad med utan att kastet blir farligt att utföra.) Jag lärde mig även att efter fem minuter är ett rum övertänt. Sa jag att det gått fem minuter då jag såg gubbarna sucka?
När jag kom ut ställde jag mig beredd med mobilen. Beredd att se hur lång tid det skulle ta innan alla kommit ut. Det tog omkring 10 minuter innan huset jag suttit på föreläsning i var tomt. Så slog det mig. Jag skulle ju inte dö av branden om det skulle börja brinna. Faktum är att jag på vägen ut var omringad av bara killar storlek längre och tyngre än mig. När det börjar brinna brukar vanligtvis panik utbryta och de som dör i en större brand dör ofta av att de blir ihjältrampade.
Ingenting är väl direkt att föredra. Jag önskar mig hur som helst i julklapp att Uppsala Universitet får lite fler nödutgångar som kanske någon brandstege.
Nu mina vänner: Trevlig helg! Imorgon kommer pappa på besök med jordnötssmör och jag slipper cykla till Willys för storhandlingen. Jippi!
(Förlåt att jag är tråkig och lägger upp samma inlägg på två bloggar. Jag kände att detta var ett viktigt inlägg, endast därför)
Onsdag klockan någon gång kring 14.43 och klasserna på föreläsningen håller vi elever antingen på att somna eller så försöker de förstå hur linjerna ska dras för att bilda en korrekt kurva. En minut går... Två minuter går och det tjuter till. Det skriker faktiskt i öronen på oss, vår föreläsare förklarar att det är brandövning. Vi sitter orörliga någon sekund innan vi börjar packa ihop våra saker och klä på oss. Ute i korridoren är det tjockt med folk. Likt packade sillar börjar vi långsamt röra oss ned mot bottenvåningen. Då jag når plan 1 registrerar mina ögon en klocka på väggen som visar att det är fem minuter sedan brandlarmet utlöstes. I nästa stund ser jag två män i röda jackor och gula reflexvästar komma gående i den tomma korridoren på plan 1. Jag kan, från min plats i trapphuset omringad av killar på >180 cm, se hur de båda männen suckar tungt och skakar på sina huvuden.
I gymnasiet läste jag kursen: Akutsjukvård och akutpsykologi A. På den kursen lärde jag mig mycket man kan ha nytta av i livet. Bland annat lärde jag mig att Livsfarligtläge alltid ska iakttas och man får inte utsätta sig själv för fara då man ska rädda någon annans liv. (Man ska t.ex backa om man en man med kniv kommer emot en, fick jag lära mig på en övning... fast jag backade inte. Jag släpades bakåt av mina vänner eftersom mina reflexer sa att jag skulle avbeväpna honom genom att slänga ner honom på backen. Jag har tränat judo och just kniv kan en person vara beväpnad med utan att kastet blir farligt att utföra.) Jag lärde mig även att efter fem minuter är ett rum övertänt. Sa jag att det gått fem minuter då jag såg gubbarna sucka?
När jag kom ut ställde jag mig beredd med mobilen. Beredd att se hur lång tid det skulle ta innan alla kommit ut. Det tog omkring 10 minuter innan huset jag suttit på föreläsning i var tomt. Så slog det mig. Jag skulle ju inte dö av branden om det skulle börja brinna. Faktum är att jag på vägen ut var omringad av bara killar storlek längre och tyngre än mig. När det börjar brinna brukar vanligtvis panik utbryta och de som dör i en större brand dör ofta av att de blir ihjältrampade.
Ingenting är väl direkt att föredra. Jag önskar mig hur som helst i julklapp att Uppsala Universitet får lite fler nödutgångar som kanske någon brandstege.
Nu mina vänner: Trevlig helg! Imorgon kommer pappa på besök med jordnötssmör och jag slipper cykla till Willys för storhandlingen. Jippi!
(Förlåt att jag är tråkig och lägger upp samma inlägg på två bloggar. Jag kände att detta var ett viktigt inlägg, endast därför)
Kommentarer
Trackback
