Humlans Flicka

Det sista jag fick veta, efter att jag och Marit ätit semla och tittt på Sex and the City, då jag precis skulle gå hem var att Marit och hennes syster skulle titta på film ihop. Med tunga steg gick jag mellan port 36 och över till mitt hus och port 54. Suckade och släpade mig upp till fjärde våningen och min värsta mardröm.

Nej, det är inte min korridor och mina grannar som är någon mardröm. Min mardröm serverades på ett fat med sylt och bacon. Min värsta mardröm skulle stekas på och ändra färg från hemsk till hemskare.

Jag satt och googlade på fobier och fann en lista där de små och äckliga spindlarna låg först, ett djur som är äckligt men inte så mycket mer. Sedan kom socialafobier och flygrädsla, inga problem med dem. Stora utrymmen är frihet för mig och hemskt för många andra, små, trånga utrymmen är rena skräcken för vissa men en viss avkoppling för mig. Höjder fascinerar mig, döden är spännande och åskan är vacker att se på till dess naturliga musikaliska lilla orkester. Nej, de vanligaste fobierna gör mig ingenting. Det finns dock två andra saker som jag ogillar skarpt, som skrämmer mig och får mig att vilja gråta.

1. Att se någonting vasst penetrera hud. Som en vass kniv i en thriller som skär upp offrets buk, sakta och väl inzomat på filmen. Eller som när jag ska lämna blod och de ska sätta nålen i mitt blodkärl, skulle de tvinga mig att titta på skulle jag nog dö. När väl kniven är igenom huden och nålen sitter där den ska har jag dock inga problem att titta, det är bara vägen dit som är jobbig.

2. Blodpudding! Sedan lågstadiet då man tvingades ta en bit och sedan tvingades att äta upp allt på tallriken har jag hemska minnen av blodpuddingen. Den luktar illa, har en hemsk färg före tillagning och en värre färg efter tillagningen, konsistensen och namnet! Finns ingenting bra med blodpudding! Sen att folk ska envisas med att ha lingonsylt till förstår jag inte. Kanske tänker de lite matematiskt, att minus gånger minus ska bli något positivt. Minus oändligheten (som blodpudding är för mig) minus någonting litet blir fortfarande minus. Man tar ju faktiskt inte blodpuddingen gånger lingonsylten, man adderar till lingonsylten.



Då jag lagt upp blodpuddingen på tallriken började den hemska lukten sprida sig och jag kunde inte annat än tänka på Marit och hennes syster som satt uppkrupna i en soffa, säkert med någonting gott att knapra på och med en bra film på tv:n. Själv äger jag ingen tv men efter min hemska middag finns det nog bara en som kan rädda mig. Av två män i mitt liv som aldrig sviker mig ska jag nu välja att sätta på den ena på datorn och se hur han dansar med Baby och än en gång säga:

- No one puts Baby in the corner!

Min andra man har just nu en himmelsk konsert i himmelen, annars hade han lätt sjungit för mig nu. Jag är lyckligt lottad som har två män :p