Humlans Flicka

Idag fick jag verkligen klart för mig på jobbet att jag är minst. Förmiddagen började med att det skulle läggas ut linor som skulle gå genom maskinen. Alla som tilldelades en lina att lägga ut fick fina dörrar att gå genom där det bara var att knalla över till andra sidan. Men inte Julia, nej nej nej. Hon var ju den minsta i truppen så hon fick det lilla utrymmet under en vals. Där fick hon krypa i mörkret över till andra sidan där hon slog knät i fem ringnycklar innan hon slängde repet över kanten och kröp tillbaka.

 

- Titta vad jag hittade!

 

Mina arbetskamrater kollade skeptiskt på mitt fynd, undrade vart jag tagit dem och när jag berättade brast de ut i skratt.

 

- Haha! Dumma entreprenörer, får skylla sig själva. Tappa bort ringnycklar för 300 kronor styck! Stoppa dem i fickan du.

 

Jag stoppade dem inte i fickan, jag la dem i vårt verktygsskåp. Inte kunde jag väl knalla hem med dem inte tyckte jag. Dagen rullade på och jag lurades på jobben med att snurra på handveven hela dagen. Får fin träningsvärk av sådant jobb kan jag berätta och inte kan man slöa heller när Micke står och skriker på en att han kör traversen snabbare än jag vevar och att han inte ens blivit svettig av sitt jobb. Konstigt att han inte blev svettig så som hans tumme slet.

 

Eftermiddag... nästan. Jag och en arbetskamrat i storlek stor skulle slänga på in- och utloppen i maskinen. Då vi traskade omkring där några våningar upp hamnar vi båda på en stege med lite fjädring, eftersom vi båda stod på den fjädrade den ner i botten. När min arbetskamrat klev av stegen blev det jordbävning under mina fötter, stegen fjädrade upp nästan till max och jag var glad att vi kommit ihåg att sätta tillbaka räckerna. Hade jag inte haft räcken att ta tag i hade jag nog ramlat ner. Aldrig tidigare har jag varit med om detta och aldrig igen kommer jag vara med om detta. Jag gillar min käre arbetskamrat, han får mig att känna mig lätt som en fjäder.