Humlans Flicka

Då är klänningen på plats i Uppsala och jag kan ha den! Kjolen är dock... lite större än jag minns den och tydligen har jag fått lite kurvor sedan sist. Tyvärr blev Nathalies jacka kvar efter visiten och vad som är ännu mer synd är att hon kom på det. Så nu istället för att använda den måste jag skicka upp den till nordligare breddgrader.

 

På fredag är det dags för Jonas att visa vad han går för. Är han verkligen en keeper? Jag har ju hoppats på det i över 1,5 år men på fredag... då ska han hjälpa mig i balklänningen. Om han klarar det så är han en keeper. Han klarade min lilla, väldigt tighta klänning så det här bortde gå som en dans. MEN blaklänningen kräver en rosett. Oppsis :D

Sist jag var på bal 2007(?)

Har man inte studerat på högra nivå så vet man inte vad smuts och skit är. 

 

Jag pluggar från morgon till kväll. Disken växer och ökar i omfång. Klädhögarna på golvet och de rena kläderna i lådan minskar med konstant hastighet. Dagar och datum flyter ihop. Är det måndag eller fredag? Allt går i ett och plötsligt var det flera veckor sedan man hörde av sina föräldrar. Vad åt jag till lunch idag? Åt jag lunch idag?

 

Idag åt jag ingen lunch. Jag skrev en tenta, åkte hem och tog ett mellanmål och sedan sov jag bort resten av dagen. Det var länge sedan jag sov såhär bra. Men redan har jag lite ångest över att ha sovit så länge och mycket. Jag borde ha pluggat, börjat på nästa block, bara tre dagar kvar att plugga nu till nästa tenta. Att jag aldrig lär mig.

 

Jag är fortfarande trött. Tidig kväll. Kanske hinner jag läsa något mer.

Då det var fullt i biblioteket när vi anlände efter lunch hamnade jag i bibliotekets tysta rum. Nu är ju bibliotek kända för att vara tysta och lugna men nu hamnade jag i ett extra tyst rum. Rummet är så tyst att vart du än vänder dig möts du av skyltar som uppmanar dig att vara tyst. Det råder mobilförbud i dessa rum och du får inte ens äta något då det kan frammana smack läten.

 

Så jag smyger in i detta oerhört tysta rum. Dörren slår igen: BANK! Jag smyger till närmaste bord för att inte lämna ljud från mina fotsteg genom hela rummet. Jag drar ut stolen, men stolen har inga tassar under benen: SKRAP! Lägger försiktigt ner väskan, trodde jag för hur kunde jag glömma att den var tenta-tung? BANK! Öppnar försitigt dragkedjan: RITSH! Sträcker mig efter böckerna: PRASSEL! När allt prassel äntligen är över ska jag bara stoppa i datorsladden i vägguttaget som finns under bordet hos killen som sitter bakom mig. Följande händer:

 

SKRAP! TRAMP! DUNS DUNS! BONK! SKRAP! SKRAP! SKRAP!

Flytta stolen - Sätta sig på huk och hasa närmare - Försöka få i kontakten åt fel håll - Slå i huvudet - Råkade flytta på stolen - Drar ut stolen och sätter mig - Skjuter in stolen.

 

 

Sen var jag ganska tyst tills välkomst signaturen på datorn plötsligt ekade genom hela rummet.

 

Åh, vad jag kände mig älskad.