Humlans Flicka

Då det var fullt i biblioteket när vi anlände efter lunch hamnade jag i bibliotekets tysta rum. Nu är ju bibliotek kända för att vara tysta och lugna men nu hamnade jag i ett extra tyst rum. Rummet är så tyst att vart du än vänder dig möts du av skyltar som uppmanar dig att vara tyst. Det råder mobilförbud i dessa rum och du får inte ens äta något då det kan frammana smack läten.

 

Så jag smyger in i detta oerhört tysta rum. Dörren slår igen: BANK! Jag smyger till närmaste bord för att inte lämna ljud från mina fotsteg genom hela rummet. Jag drar ut stolen, men stolen har inga tassar under benen: SKRAP! Lägger försiktigt ner väskan, trodde jag för hur kunde jag glömma att den var tenta-tung? BANK! Öppnar försitigt dragkedjan: RITSH! Sträcker mig efter böckerna: PRASSEL! När allt prassel äntligen är över ska jag bara stoppa i datorsladden i vägguttaget som finns under bordet hos killen som sitter bakom mig. Följande händer:

 

SKRAP! TRAMP! DUNS DUNS! BONK! SKRAP! SKRAP! SKRAP!

Flytta stolen - Sätta sig på huk och hasa närmare - Försöka få i kontakten åt fel håll - Slå i huvudet - Råkade flytta på stolen - Drar ut stolen och sätter mig - Skjuter in stolen.

 

 

Sen var jag ganska tyst tills välkomst signaturen på datorn plötsligt ekade genom hela rummet.

 

Åh, vad jag kände mig älskad.