Humlans Flicka

Varför glömmer jag att en sökning på min hobby kan ge bilder av en helt annan hobby som kan få dig att rodna? Satt på tradera och tänkte att jag skulle se vad de hade för saker inom "Rollspel" jag kanske inte räknade med att första träffen skulle vara en: "LATEX-SLIP med dildo i naturlook. För häftiga rollspel" Var det det jag var ute efter? Nja, inte denna gång tyvärr. Aningen svår att motstå då priset låg på blotta 189kr + 45kr frakt. Helt klart värt att kolla in ;)

Nej, ärligt kan man inte döpa om rollspel eller rollspel? Det är aningen jobbigt att hitta små sjuksköterske kläder, dildos mm när man faktiskt bara är ute efter böcker med regler om ett spel där man sitter fullt påklädd ett gäng kompisar kring ett bord och spelar ett spel som inte slutar i sex. Förslag på något nytt namn på min hobby?

Jag undrar om Jonas saknar mig. Han och hans killkompisar har bakat cupcakes som tydligen ser ut som bröst vilket bara kan betyda två saker. Antingen saknar Jonas mig eller så är han berusad och har väldigt roligt, jag gissar och hoppas på första.

Jag saknar Jonas hur som helst, inget tvivel om saken och efter att ha sett en riktig tjej-film, bröllops duellen, kan jag väl inte göra annat? Varför ska drömmen om ett eget bröllop vara så stor och varför drömmer jag om det när jag vet att det inte kommer hända på många år? Kanske för att jag är tjej och likt många andra tjejer (typ alla mina vänninor) drömmer om att få säga ja till att dela resten av livet med en underbar kille. Till skillnad från tjejerna i bröllopsduellen tänker jag dock inte vara ensam om bröllopet. Ska man gifta sig ska man vara två om det och hela vägen och det ska kännas rätt...

idag är inte dags att gifta sig men att krypa ihop i soffan framför en film med Jonas hade inte varit fel. Idag fick dock mamma duga som stand-in för Jonas.

God natt världen nu ska jag likt Marit och Malin mfl drömma om ett bröllop :)

Jag bor på 13kvm men just nu är mitt boende förlagt till sängen plus ca 1kvm bredvid den. Jag har datorn, papperskorgen, lite böcker, läxor, mobil, halstabletter, andra tabletter mm. Allt jag behöver för att överleva dagen. Okej, så illa är det inte men jag saknar min familj lite nu när jag är sjuk. Ingen soffa att bädda ner sig i. Ingen som kommer hem och frågar om jag vill ha en kopp te eller en tallrik med glass. Nej, baksidan med att ha flyttat hemifrån är att du måste göra allt detta själv och har du ingen soffa: SYND FÖR DIG!

 

Nu är jag trött så jag ska ta lite mat i sängen och slå igång en film till att somna framför. Ha en fin kväll och lev lite åt mig.

Nu har jag varit lite twisted också. Herregud nu får hela världen veta hur jag terroriserat Marit :P

http://www.betwisted.se/#1/869

Nu vet jag varför man duschar på jobbet efter jobbet när man jobbar inom industrin. Det är för att arbetsgivarna vill skydda sina anställda från att göra det fatala misstaget och raka benen. Jag märkte nämligen i natt då jag jobbade att om man har nyrakade ben, vilket jag hade, och sedan blir svettig har svetten ingenstans att gosa in sig. Det rann svett på mina nyrakade lena ben och tro mig det kändes lika äckligt som det låter.

Först trodde jag att det var em skada på benet med blod vite som jag kände. Saken var då den att när jag kände efter hade jag den rinnande känslan på båda benen och ingen smärta, what so ever. Det var äckel svett som rann längs mina ben. Ett straff för att jag duschat hemma.

Strax efter svett upptäckten skulle jag rulla av lite papper. Lite papper blev lite mycket papper och rullmaskinen fick en aning mindre jobb. Om du fick önska vilket fika du ville, fika är en följd av klanteri, skulle du då önska dig pensionärs fika klass 1? Nej, det skulle du nog inte. Om du fick önska dig vad som helst skulle du inte önska dig en smörgåstårta. Jag vägrar bjuda på pensionärs fika klass 1 innan jag är pensionär!



"Sitter och har ingenting att göra, ser hur giljotinen (en maskin som avrättar rullar) står och går. Min första tanke är:
- Men vem kör giljon igentligen?
Min andra tanke blir:
- Oj, värsta Musses camping med den tanken. Tur jag inte är Långben som kommer på att det är jag som kör bilen... or am I?"

Jag är kanske inte helt frisk men må då så vara.

Jobbade natt igår och kom hem idag vid klockan sex på morgonen, sov två timmar, upp cykla till kyrkan för att jobba och äta frukost, sluta jobba och handla hem mat och snask till fredag, vila framför tvn en snabbis och sedan ut och gå med mammsen. Nu sitter jag här och kan inte formulera mig bra alls, mitt huvud är ganska rejält tomt och de få saker som virvlar runt där inne är bara konstiga saker som jag tänkte skona er från. Kan jag återkomma när jag sovit några timmar?

Varför ska folket vara så fixerade av iPhones? Jag förstår inte vad poängen med dem är. Skulle hjälpa farmor att få igång den hon köpt och jag började som många andra med att fundera på: "Vart fan sätter man in sim-kortet?" Efter en massa sökande gick jag slutligen in på YouTube och sökte där. Det var ju inte det lättaste att få in sim-kortet så man skulle få igång iPhonen. Citerar ett inlägg jag fann på en sida:

"Apple är kända för att vara användarvänliga men när man knappt får en bruksanvisning och det ska ta timmar att få i sim-kortet då är något fel."

När jag sedan väl fått i sim-kortet efter mycket om och men då kom jag ändå inte åt programmen. Nej, för då skulle jag ladda hem iTune och för att göra det behövde jag hitta farmors sladd. Tro mig min farmor har många sladdar men det var endast en som hennes iPhone gillade. Programmet nerladdat och konfigurerat då gick det inte att ringa med den men jag kunde i alla fall leka lite med den och testa den. Därför bestämde jag mig för att lägga in mig som kontakt. Då kan det ju vara bra att skriva in sitt namn och då kom nästa fel steg.

Julia blev nästan Kukia.

Så varför människor är ni så besatta av iPhones? Man får inte i sim-kortet, när och om man får i det kan man ändå inte använda iPhonen innan man laddat hem program och när man gjort det så döps man om till Kuk. Är det såhär ni vill att  livet ska vara?

Jag fick mina bromsar på cykeln fixade idag, bromklossarna fram och bak blev bytta. Innan jag lämnade ifrån mig min älskade cykel frågade jag dock vad det skulle bli att kosta.

- 1180 kronor men du får 1000 kronor rabatt. 180 kronor och klart om en timme!

Det kallar jag inte bara service utan även en bra deal. Vet dock inte om jag kommer ha råd att gå dit igenom om jag inte får rabatt.

På radion spelar musikhjälpen i P3, återföreningen. Min rumpa värker efter gårdagens jumpa/gympass och morgonens springning. Rummet är rent, frysen är full av Ben&Jerrys, tvätten är tvättad, magen är mätt och det finns snart verkligen ingen ursäkt till att inte sätta igång med lite skolarbete (på mitt "påsklov")

Vad mer kan det finnas för ursäkter till att slippa?
Maila pojkvännen? Nej, det har jag redan gjort. Kanske skicka ett brev till mormor...
Kissnödig? Nej, det är jag inte heller men kanske borde jag städa toaletten innan de fem spanjorerna kommer och invaderar Antonios rum...
Borsta håret? Nej, det gjorde jag efter duschen men kanske kan jag borsta tänderna igen...
Sängen är bäddad, mattan är kammad, växterna är vattnade, rummet är ihopplockat och rent, nya strumpor är inhandalde och jag vet att nu är det skolarbetet som kallar på mig. Skulle dock vara mycket roligare att planera inför Valborg, mitt första Valborg i Uppsala. Det kommer bli hur kul som helst! Kanske dagdrömma lite....


OBS! Jag har inte kammat mattan, det var ett skämt eftersom jag inte har några mattfransar att kamma :)

Ryggen värker, axlarna värker, magen värker så nog fan tog jag i igår. Sedan jag köpte mitt friskiskort här i Uppsala har jag försökt komma iväg på Box-passet. Antingen har något kommit i mellan, alla platser varit uppbokade eller liknande. Inte igår, jag bokade in mig på passet redan i torsdags så min plats var säkrad.

Vid teknikgenomgången som följt av andingsövningar kände jag mig väldigt tveksam och funderade nästan på att smita ut. Tur att jag inte gjorde det! Jag trodde ett tag att jag skulle dö under passet. Det var boxning, duckning, höga knän, kickar mm. Det var riktigt jobbigt och jag kände mig duktig som kämpade mig igenom ett helt pass på 90 minuter. Kände mig ännu duktigare när jag inte bara träffade mitsarna hårt utan även fick en biffig mans armar att följa med kraften från mina slag. Den som håller mitsarna ska hålla emot men klarar inte gubbarna av det... ja säg såhär: Jag kände mig som en lite Pippi Långstrump och särskilt nu när våren är påväg och mina fräknar börjat komma.

Idag har jag gjort av med pengar i detta hemska höstväder. För ja det är allt annat än vårväder här i Uppsala. Det är kallt, regnigt och ruskigt. Om ni inte klarar av att dra en slutsats av detta ska jag gör det åt er: Det är höstväder i Uppsala. Men det gör mig ingenting, faktum är att jag hoppas det håller i sig. Det finns nämligen ingenting värre än att stå på labb och titta ut mot skinande sol, klarblå himmel och andra studenter som sitter i solen och njuter. Nej, en vecka till av detta höstväder skulle inte skada. En till vecka höstväder skulle bara ge mig den där underbara känslan av att det inte spelar någon roll om man står på labb eller om man sitter hemma och gluttar ut på det fula vädret. Äntligen passar vädret in på labbarna, ska dock inte säga förmycket eftersom risken finns att det kanske blir klarblå himmel... jag kollar inte väderleken.

Tillbaka till mitt shoppande? Efter att jag skrivit tidsrapport med min arbetskollega, som likt mig är smart att plugga i Uppsala, drog jag ner på stan i jakt på ett par platta skor. De skor jag hade innan som varit mina favoriter hela hösten och vintern håller på att tappa sulan. Jag anser att det vore en aning komiskt om höger sko tappade sulan men samtidigt hemskt då jag kanske skulle tvingas ta mig hem från någonstans ifrån i bara en sko. Nu har jag inte bara nya skor dock utan unnade mig även nya tights och en super snygg skjorta. Det var värt att äntligen unna sig något. Nu... nu ska jag unna mina böcker lite tid inför morgondagens labb.

Ha det gött!

Nu blir det från inga inlägg alls till många inlägg på en gång. Men denna lilla story kan jag inte låta bli att berätta.


Jag har haft problem med inloggningen på skolans datorer, både på vanliga och på mitt UNIX-konto. Idag tog jag hur som helst tag i det och gick till receptionen i hus tre för att få hjälp. Hon sa att jag skulle gå till Ångström för att fixa det vanliga kontot och vidare till hus fyra för UNIX-kontot. Eftersom hus fyra låg närmast gick jag självklart dit. Hus fyra, våning ett och rum 118b memorerade jag och upprepade tyst för mig själv då jag gick mellan husen. Jag kommer in i hus fyra och finner rum 118b. Ett rum med ett stort, fett kombinations/kodlås på handtaget och en skylt på dörren med någon fult målad figur. Ska jag knacka? Nej, jag ser en ringklocka. Perfekt den lär ju gå in till den som sitter där inne tänker jag och trycker på knappen...

... en hemsk ringsignal ljuder genom hela korridoren och alla, inklusive jag själv tittar på personen med fingret på ringklockan. Efter ett tag går det upp för mig att det är jag som står med fingret på ringklockan och att det är mig alla tittar på. En liten man i biskops-lila skjorta och en anings underbett kommer gåendes mot mig. Jag vet inte om det är denna man som ska hjälpa mig med mitt UNIX-konto eller om det är denna man som ska skälla ut mig för att ha stört friden i korridoren på första våningen i hus 4.

Jag och Jonas hade beslutat oss för att ta bussen istället för tunnelbanan så att jag skulle få se lite mer av Stockholm (Jag är en tjej som knappt varit i Stockholm... varken varit på Skansen eller Gröna Lund) Det var ganska gott om platser på bussen och vi satt och pratade och hade trevligt. Bussen stannade för ett rödlyse och efter en stund blev vi uppmärksamma på att vi inte kommit någon vart.

- Det står en man framför bussen och kräver ersättning för att bussen stänkt ner honom!

Det var en annan passagerare som berättade och mycket sant stod det en man framför bussen, klädd i fin rock och keps. Vi fick veta att det skulle komma att ta ett tag men att polisen var på väg. Jag tittade på min pojk och han bara suckade, skakade på huvudet. Jag tittade på honom med en skeptisk min som tyckte att det här kunde väl inte vara sant. Om du kommer från en stad med ett invånarantal på strax under 50 000, en stad som kallats lilla Chicago, du har varit med om allt men inte tusan har du sett hur människor stannar bussar för att de blivit nedstänkta. Min nästa tanke i detta var självklar: Hur tusan hann mannen ikapp bussen och var kan han ha blivit blöt? Vi tittade och tittade men hittade inte minsta lilla spår av stänk på gubben (vi gick inte fram utan tittade från bussen men kunde inte se något) Sen kom tre poliser och förhörde mannen, TRE! I Borlänge får man allt vara glad om polisen kommer alls om en man stannat bussen.

Själv blev jag för någon vecka nedstänkt av en buss här i Uppsala. Det såg nästan ut som i en serietidning med en våg som välde upp på mig. Jag blev inte jätteglad över att bli blöt från vänsteraxel och ner till foten. Tanken på att jaga ikapp bussen fanns dock inte. Nej, min bussresa i Stockholm resulterade i att jag valde att för skojsskull förstärka en av mina fördomar. Det känns lite knäppt men ganska kul, vanligtvis försöker jag att lägga alla fördomar bakom mig. Nu ska jag dock göra ett undantag:

Nästa gång jag kliver på en buss i Stockholm ska jag förvänta mig att bussen ska stannas av någon ilsken man eller kvinna.

För att kompensera detta kan jag tillåta att resten av Sverige kan få ha en fördom om att alla i Dalarna går omkring i folkdräkt på midsommar. Ni kan få tro det om ni vill. Men vill ni ha kvar den fördomen föreslår jag att ni skippar midsommarfirande i Dalarna liksom jag borde skippa att ta bussen i Stockholm vid mitt nästa besök om jag vill ha kvar min fördom.

Om man inte ens kommer ihåg mailadressen man har som inloggning till bloggen... hur illa är det då? Jag är hur som helst stark nog att erkänna: Jag har bloggens tid åt en pojke som jag råkar tycka väldigt mycket om. Nu kan jag dock lägga tankarna på honom i halva huvudet så jag har tid att skriva här lite :)

Jag träffade min söta faster två gånger denna vecka och första gången i tisdags så bjöd hon mig både på fika och och på middag. Att jag dessutom fick två matlådor visar väl om något hur mycket hon vänar om små fattiga studenter. Idag när vi skiljdes åt såg jag hur hon försvann mot hissen i en pinsamt ful truck. Nej, jag led inte med henne utan skrattade åt synen. Kanske varit värt att be mig ta väskan och gå till bussen?

Sen måste jag berätta om slutet av denna dag. Jag hade varit och tränat för första gången på länge (skolan tycks ta all min tid nu) Idag gick jag hur som helst på Dans Afro först och sedan blev det även lite gym. När jag stod svettig i köket och lagade till en grönsaksgryta kommer Antonio in i köket (han har precis börjat träna... hela två dagar i rad)

- Oh, your eating vegetables because you're lazy and not go to the gym!

Jag kunde ju inte hålla inne med någon kommentar här men nu i efterhand funderar jag: Varför gick jag inte fram och gav honom en blöt äcklig svettkram och riktigt strök pannan mot honom? Det hade ju varit en perfekt hämnd mot hans kommentar... Nej, istället berättade jag bara att jag precis kommit hem från gymmet.

Ska man ta en liten semester från bloggen igen kanske? ;)

Dagen började med att jag slog upp dörren och möttes av bajslukt. Lukten kom från köket och hade spritt sig ut i korridoren. Min äggröra tillagades under hulkande på grund av lukten och efter någon minut i köket var jag knappast sugen på frukost.

Kom hem efter en lång dag i skolan och fann mig lite små hungrig, inte tillräckligt för att vilja laga till något stort. Därför blev det ytterligare lite av den där hemska klumpen som jag har i kylskåpet. Varför ska ICA Maxi älska storpack och inte sälja några små paket med blodpudding. Jag har fått höra att blodpudding brukar kunna kosta 5-6kr. Tänk då att jag varit på ICA Maxi som hade special pris på blodpudding och den minsta biten kostade 17kr. Förstår ni mitt problem? Aldrig mer ICA Maxi-blodpudding!

Det sista jag fick veta, efter att jag och Marit ätit semla och tittt på Sex and the City, då jag precis skulle gå hem var att Marit och hennes syster skulle titta på film ihop. Med tunga steg gick jag mellan port 36 och över till mitt hus och port 54. Suckade och släpade mig upp till fjärde våningen och min värsta mardröm.

Nej, det är inte min korridor och mina grannar som är någon mardröm. Min mardröm serverades på ett fat med sylt och bacon. Min värsta mardröm skulle stekas på och ändra färg från hemsk till hemskare.

Jag satt och googlade på fobier och fann en lista där de små och äckliga spindlarna låg först, ett djur som är äckligt men inte så mycket mer. Sedan kom socialafobier och flygrädsla, inga problem med dem. Stora utrymmen är frihet för mig och hemskt för många andra, små, trånga utrymmen är rena skräcken för vissa men en viss avkoppling för mig. Höjder fascinerar mig, döden är spännande och åskan är vacker att se på till dess naturliga musikaliska lilla orkester. Nej, de vanligaste fobierna gör mig ingenting. Det finns dock två andra saker som jag ogillar skarpt, som skrämmer mig och får mig att vilja gråta.

1. Att se någonting vasst penetrera hud. Som en vass kniv i en thriller som skär upp offrets buk, sakta och väl inzomat på filmen. Eller som när jag ska lämna blod och de ska sätta nålen i mitt blodkärl, skulle de tvinga mig att titta på skulle jag nog dö. När väl kniven är igenom huden och nålen sitter där den ska har jag dock inga problem att titta, det är bara vägen dit som är jobbig.

2. Blodpudding! Sedan lågstadiet då man tvingades ta en bit och sedan tvingades att äta upp allt på tallriken har jag hemska minnen av blodpuddingen. Den luktar illa, har en hemsk färg före tillagning och en värre färg efter tillagningen, konsistensen och namnet! Finns ingenting bra med blodpudding! Sen att folk ska envisas med att ha lingonsylt till förstår jag inte. Kanske tänker de lite matematiskt, att minus gånger minus ska bli något positivt. Minus oändligheten (som blodpudding är för mig) minus någonting litet blir fortfarande minus. Man tar ju faktiskt inte blodpuddingen gånger lingonsylten, man adderar till lingonsylten.



Då jag lagt upp blodpuddingen på tallriken började den hemska lukten sprida sig och jag kunde inte annat än tänka på Marit och hennes syster som satt uppkrupna i en soffa, säkert med någonting gott att knapra på och med en bra film på tv:n. Själv äger jag ingen tv men efter min hemska middag finns det nog bara en som kan rädda mig. Av två män i mitt liv som aldrig sviker mig ska jag nu välja att sätta på den ena på datorn och se hur han dansar med Baby och än en gång säga:

- No one puts Baby in the corner!

Min andra man har just nu en himmelsk konsert i himmelen, annars hade han lätt sjungit för mig nu. Jag är lyckligt lottad som har två män :p

I fredags hade de en fin liten middag i vårt gemensamma kök, Caroline och två av hennes vänner. Då jag stod och lagade min middag satt de och var färdiga, lyssnade på klipp på humor-klipp från P3. Nu är jag helt körd, på riktigt. Som om inte min humor var illa nog redan innan!

Katla - Inte för känliga magar!
Hassan, Taxi - Bara humor!
Hassan, Akoteket Eken - Haha!

Då var slangan inte lika fulla längre och det rinner åter på i hög hastighet. Jag har varit och lämnat blod igen så nu ligger en liten del av Julia i en påse och några ännu mindre delar Julia ligger i små provrör. Jag blev lite smått orolig när jag upptäckte att de skulle ta prover på mig igen! Men herregud tänkte jag. När jag frågade förklarade Helen som skuckit mig (hon var inte lika bra som den förra jag hade då det inte kändes något alls, idag stack det till) förklarade hon att de varje gång kollar om jag har något virus i kroppen, om jag fått hiv och vad jag har för hemoglobinvärde.

Första gången de kollade mitt Hb-värde så låg det på 126 och sist jag lämnade blod låg det på 128, då hade dessutom lämnat blod innan. Helen trodde mitt hb-värde skulle vara högre denna gång eftersom hon kollade det innan jag tömts denna gång :)

Jag är lite som en hundvalp tror jag. Innan hon stack låg jag och titta bort, ville inte vara med. Den känns det i armen när man har en nål där så det är väl inte det trevligaste. Efteråt får man beröm, något att äta och en lite leksak. Enda skillnaderna mellan mig och en liten valp skulle väl vara att jag saknar svans att vispa runt med när jag fått min leksak och som tur är har jag hittills sluppit bära krage när jag gått från blodgivningen. Men man vet ju aldrig, nästa gång kanske Marit får hämta mig med en krage om halsen :p

Känner att jag inte är riktigt lika duktig med bloggandet som jag var i början. Det har ju inte hänt så mycket mer än att jag har pluggat. Idag hände något iaf. Jag gick upp, åt frukost med Jacob, gick tillbaka till mitt rum, la mig på sängen, blundade och vaknade en timme senare ungefär. Då var det lagom att gå upp för att hinna till första föreläsningen. Vilken tur man har en inbyggd väckarklocka när blunda blir till sova :)

Sen har vi haft ett städmöte så nu får jag inte fylla på mitt frysfack mer. Vi ska nämligen frosta av frysen i februari så nu är det bara att börja tömma. Det kommer bli svårt pour moi! Nästa vecka hur som helst ska jag, Jacob och Caroline städa köket. Någon gång inom en snar framtid ska Jamie städa toaletten och korridoren. Antonio gjorde sitt arbete idag eftersom han åker hem imorgon för att avsluta någon kurs i Spanjen eller hur det var.

Antonio städade duschen... grundligt. Allt i hela duschen samt fick agera lite reperatör eftersom duschmunstycket läckte. Caroline och Antonio hade en fin diskusion angående hans jobb.

- Antonio, your doing it wrong!
- Hah?
- You should be standing on your knees *log elakt*
- Yes, and with my t-shit off like this *vispade med armen i luften*
- No, I don't think we should have that fun...

Jag gillar mina grannar. Att komma upp och se att Jacob diskat stekpannan efter mig, äta frukost med sällskap och diskutera hur länge ett ägg bör koka, försöka pussla ihop tider för möte, få beröm för hur man är klädd när man inte ens brytt sig, ge beröm... vara en liten familj helt enkelt :)