Humlans Flicka

Om du jobbar på Kvarnsvedens Pappersbruk, skiftlag 5 och läser detta innan 16 augusti 2012, då vill jag bara be dig att kryssa ner denna ruta nu för annars kommer jag få ångra detta inlägg. Jag vet det.

 

Jag hade en så fruktansvärt konstig dröm inatt och den handlade om KP och dagens skift. Ja, jag drömde om dagens skift innan jag vaknade och knallade upp för att jobba. Jag är glad att drömmen inte slog in.

 

 

"Jag kom till jobbet och fann att ingen på mitt skiftlag jobbade, inget bekant ansikte alls. Alla hade bytt med någon från någon annan maskin. Det var stop dessutom så jag skulle ut och spola med en tjej kring trettio år. Hon var brunett med sitt långa hår i en hästsvans och stod och spolade mitt i ett hav av pappersmassa. Hon log mot mig när jag kom och ställde mig på en liten platå som var den enda platsen fri från pappersmassa.

 

Hon berättade att hon jobbade i hus 100 i vanliga fall och på pappersmaskin 10 i vanliga fall. Strax efter att jag fått denna information snubblade jag till och blev vit av pappersmassa. Tjejen sa åt mig att gå och byta om så jag gick ner i källaren för att byta om (omklädningsrummen finns inte i källaren men men)

 

I källaren fann jag några av mina vänner från kyrkan, kända under namnet KKK. De hade smygit sig in på bruket och nu skulle de köra truck. De hoppade trots mina protester in i varsin grön truck och körde iväg. Jag fick ångest. Det är inte kul att behöva ange sina vänner men jag ansåg att det var det enda rätta, om jag inte gjorde det kanske något skulle hända dem. De hade trots allt varken skyddsskor eller kunskap om riskerna på bruket. Därför tog jag upp min telefon och ringde till vår förman. Han sökte upp mig.

 

Jag kände mig hemsk då jag berättade för förmannen att mina vänner tagit sig in trots att de inte kom som besökare, att de faktiskt smygit in. Förmannen såg hur bedrövad jag var och sa att det gjorde inte så mycket för han skulle snart sluta jobba. Sen tog han med mig till förmännens kontor där han bjöd på fika, kakor garnerade med kristyr i alla möjliga färger. Efter en stund frågade han vad klockan var. Jag svarade att den var tre men ändrade mig sedan till kvart i två.

 

- Vilken tur då behöver vi inte duscha, bara att stämpla ut.

 

Jag hade ångest. Alla dessa timmar och jag hade inte gjort någon nytta alls. Jag hade bara skvallrat på mina vänner och ätit kakor med chefen."

 

 

Ibland kan jag inte annat än undra vad det är för fel på mig.

Idag fick jag verkligen klart för mig på jobbet att jag är minst. Förmiddagen började med att det skulle läggas ut linor som skulle gå genom maskinen. Alla som tilldelades en lina att lägga ut fick fina dörrar att gå genom där det bara var att knalla över till andra sidan. Men inte Julia, nej nej nej. Hon var ju den minsta i truppen så hon fick det lilla utrymmet under en vals. Där fick hon krypa i mörkret över till andra sidan där hon slog knät i fem ringnycklar innan hon slängde repet över kanten och kröp tillbaka.

 

- Titta vad jag hittade!

 

Mina arbetskamrater kollade skeptiskt på mitt fynd, undrade vart jag tagit dem och när jag berättade brast de ut i skratt.

 

- Haha! Dumma entreprenörer, får skylla sig själva. Tappa bort ringnycklar för 300 kronor styck! Stoppa dem i fickan du.

 

Jag stoppade dem inte i fickan, jag la dem i vårt verktygsskåp. Inte kunde jag väl knalla hem med dem inte tyckte jag. Dagen rullade på och jag lurades på jobben med att snurra på handveven hela dagen. Får fin träningsvärk av sådant jobb kan jag berätta och inte kan man slöa heller när Micke står och skriker på en att han kör traversen snabbare än jag vevar och att han inte ens blivit svettig av sitt jobb. Konstigt att han inte blev svettig så som hans tumme slet.

 

Eftermiddag... nästan. Jag och en arbetskamrat i storlek stor skulle slänga på in- och utloppen i maskinen. Då vi traskade omkring där några våningar upp hamnar vi båda på en stege med lite fjädring, eftersom vi båda stod på den fjädrade den ner i botten. När min arbetskamrat klev av stegen blev det jordbävning under mina fötter, stegen fjädrade upp nästan till max och jag var glad att vi kommit ihåg att sätta tillbaka räckerna. Hade jag inte haft räcken att ta tag i hade jag nog ramlat ner. Aldrig tidigare har jag varit med om detta och aldrig igen kommer jag vara med om detta. Jag gillar min käre arbetskamrat, han får mig att känna mig lätt som en fjäder.

Sverige. Landet lagom med gröna kullar och drickbart vatten. Med leende människor och ett rättvist system där staten skänker sitt folk trygghet. Såååååå underbart.

 

 

Det är bara synd att Sverige inte lever upp till omvärldens bild av oss. Jag trodde ett tag att Sverige var kanske inte riktigt som beskrivet ovan. Jag vet att vi svenskar inte är kända för att vara öppna av oss, vi släpper inte in främlingar i våra liv hur som helst och kullarna är inte alltid gröna.

 

Jag trodde dock att med den skatt vi betalar så ska inte invånarna i Sverige behöva leva på en trång camping i husvagn. Jag var ute och gick med min pojkvän då vi kom fram till en plätt med massor av husvagnar. Jag tittade på min pojkvän och frågade honom om de var till försäljning, varför annars har man så många husvagnar så tätt packade och så nära en stor väg? Jag fick inte det svaret som jag väntat mig. Människor lever i husvagnarna. De har inte råd att köpa en lägenhet, får ingen hyresrätt pga långa köer eller har inte råd att behålla den. Vissa har problem med alkohol och annat men jag tror att de flesta bor där pga Stockholms hemska bostadsbrist och det faktum att hyrorna drar iväg mot himlen, men då inget himmelrike.

 

 

 

 

Bilderna är hämtade från: Solvalla City Camping och Bo Stockholm

Ibland blir det inte som man tänkt sig.

 

Min mor och faster hade hört att det finns så mycket svamp i skogen att det bara är att gå ut och hämta. Så där åkte vi i mammas lilla bil Bettan ut i skogen. Vårt första stopp kunde ha blivit pga en punktering, för jo nog var jag rädd att däcken skulle gå under på den steniga vägen vi åkte på. Men Bettan hon kämpade sig över stenen och uppför de branta backarna på ettans växel. Duktig vår Bettan! Marken i skogen var en blandning av lera och sand, nej det var ju inte så lyckat. Inte ens en flugsvamp fann vi. Vidare nerför och bort. Längre ut, längre bort. Kalhygge. Det fanns visserligen mossa här men inte var skogen blöt och fräsch. Nej torrt och ja två tre svampar som inte var gula fann vi väl. Ett sista försök resulterade i lite hjotron och små små kantareller som var för små för att plocka.

 

Fika i Vassbo var dock dagens höjdpunkt. Så mysigt! Att jag sedan fann ett litet kryp (känt som geting i detta fall) gjorde inte min lycka mindre. Tack för idag.

 

När jag var lite fick jag lära mig att man går på vänster sida och cyklar på höger sida, detta för att möta trafiken. Nu har allt detta slagits omkull och jag vet inte längre vad som gäller. Har man slutat lära upp sina barn att de ska möta trafiken eller finns det några speciella regler som gäller när man går på en gångväg, en stig eller liknande? När jag är ute och gå eller springer så spelar det ingen roll om jag går på vänster eller höger sida. De jag möter kommer alltid och går i mitt spår och eftersom jag är snäll för det mesta så flyttar jag mig till andra sidan.

 

Kan man inte komma överens om en sida som gäller för allt och alla? I Uppsala är det om möjligt ännu värre. När jag flyttade dit och kom på mitt livsfarliga vapen cykeln ja... inte går människorna i Uppsala på samma sida som människorna i Dalarna. I Uppsala har man cykelfiler nästan överallt men där de inte finns får man passa sig för då kan det plötsligt komma en mamma med barnvagn eller ett äldre par som går på höger sida framför dig. Visste du att Uppsala är backigt? Det finns vissa riktigt branta backar och ja... jag kan ju bara undra om folk inte är rädda om livet.

 

Vad är kvotering och har de inte gått för långt nu?

 

Finns det någon människa någonstans som skulle vilja sitta på en position (jobb, styrelse eller liknande) med vetskapen att man sitter inte där för vad man kan och vad man presterat utan för vad man är. En minoritet.

 

Det jag ska dra som exempel nu är inte kvotering men jag kan tänka mig att känslan är den samma. Förra året sökte jag sommarjobb på Kvarnsvedens Pappersbruk. Jag hörde ingenting, ingenting och gav slutligen upp och tackade ja till ett jobb inom Svenska Kyrkan. I början på maj hörde de av sig och frågade om jag var intresserad av att komma på intervju. Jag fick det jobbet också men under hela sommaren undrade jag om jag fått mitt jobb för att jag gjort ett bra intryck på intervjun eller för att jag var en Erkers. Hade jag fått mitt sommarjobb bara för att jag bar namnet Erkers och för att de båda som intervjuade mig kände min pappa? Att inte veta varför jag fått jobbet och samtidigt leva med avundsjuka runt omkring samt blickar som skrek "Tur hon har pappsen". Det var inte lätt. 

 

Idag jobbar jag på samma maskin och samma skiftlag och nu vet jag att det var tackvare vem jag är och vad jag gjorde förra sommaren som gav mig jobb även denna sommar. Denna sommar är jag säker på att det var jag som "gav" mig jobbet.

 

 

Det var mycket tal om kvotering för något år sedan, nu lever jag utan tv och tidning större delen av året och har inte längre någon uppfattning om detta. Fler kvinnor till styrelserna, si och så många procent män på positionerna. Det måste ska en förändring! In med fler män i vårdyrkerna mm. Varför? Visst kanske en styrelse med endast män kan bli lite gubbig och att man som kvinna då kanske tycker det är säkrare mark att stanna och inte gå upp i toppen? Men det är inte bara så. Det finns kvinnor i styrelserna och det visar ju på att det finns undantag. Jag tror inte dessa kvinnor sitter där efter någon kvotering inte. Kanske väljer inte männen att jobba inom vården för att det där istället kan bli lite tantigt, jobbigt att lyssna på tanterna som varit barnvakt eller de unga kvinnorna som shoppat hela dagen. Men inte skrämmer det bort dem inte? Ett yrke är aldrig ett samtal i fikarummet (eller jo ibland kanske) Man måste trvias på jobbet men visst trivs du inte med vetskapen att du fick detta jobb pga av ditt kön, din kulturella bakgrund eller liknande.

 

Nu tycks det som om Friskis och Svettis i Borlänge öppet börjat med kvotering. Nej, det är ingenting de gått ut i tidningarna med och ingenting som de stolt berättar om. Men om man vid rekrytering av nya ledare låter utbilda en person helt utan takt och kordination bara för att denna målgrupp inte finns presenterad i deras gäng av ledare. Är inte något fel då? Jag skulle inte vilja stå i de Friskisskorna. Det är fint att ge alla en chans men ska inte chansen ges på samma grund för alla?

 

Nej. Kanske ska jag ta och fixa de där omtentorna nu. Det kanske räcker med att slå på charmen eftersom jag trots allt enbart har äldre herrar till professorer och tro mig på deras kontor kan jag säkert kvoteras in.

 

 

 

 

Vill göra dig observant om att sista stycket är ett skämt. Mina böcker ligger uppslagna och jag läser i dem men trots det så är ju tanken lite lockande ;p