Humlans Flicka

Då sitter man här helt utslagen i värmen, trött och med två fina blåmärken placerade symetriskt ett på vadera höft. Men vi tar det från början så att ni hänger med.

Sista skiftet innan helgen och ledigheten fick jag veta att en av tjejerna fått jobb på Clas Olsson och därför skulle behöva placera ut några timmar på någon annan. Eftersom jag behöver alla timmar jag kan få ställde jag upp att ta de flesta av hennes. Hon gick glad hem från jobbet och jag fick stanna kvar med sena passet tillsammans med chefen. Nu kände jag hur huvudet inte hängde med som vanligt och ju lägre tiden gick dessto snorigare blev jag. Förkylning eller allergi? Jag var hur som helst kvar på jobbet och höll i den tråkiga minigolfturneringen, finns det något värre? När jag sedan kom hem började jag kurera mig, jag hade ju inte tid att vara sjuk eftersom jag skulle ner till Hova på medeltidsvecka dagen efter.

Upp tidigt och packa in det sista i bilen och in framför ratten, jag tog första biten av körningen för att slippa Örebro. Ner till Lindesberg och tro det eller ej men jag mådde redan bättre. Kelade med Tess (Johans kompis) kattungar, hela fem stycken små medicinbollar, för vem har tid att vara sjuk när man kan gosa och busa med kattungar? Packade om hela bilen och slängde in Tess + Michael i baksätet. Började träna på engelskan eftersom det var engelska som vi skulle tala hela helgen då Michael är från Holland. Varmt som tusan då lilla Felicia saknar aircondition.

Framme vid Hova blir vi tilldelade en gräsplätt där gräset precis blivit slaget. Upp med tältet, byta om till varma medeltidakläder och ner för att busa runt på marknaden. Johans skor var hala och det var mer än en gång som jag fick rycka tag i honom eller blev fast hålld för att han inte skulle ramla. Varmt, varmt, VARMT! På kvällen låg vi i gräset och gissa vem som började känna av sin allergi mot gräs. Johan. Sov, åt frukost, tittade lite på marknaden, packade ihop, hoppa in i bilen utan aircondition och åkte hem. Trevlig helg.

I måndags jobbade jag sent och hade teambuliding med min chef. Just det passet betyder att man ska kångka på nio stycken tunga och otympliga saker. Dessa nio saker ska man lyfta ner i skogen, in i skogen, i denna värme som varit. Tänk er sedan att man glömt två av dessa saker i förådet som ligger långt, långt borta. Tänk er sedan att ni är så dumma att ni erbjuder er att hämta dem. Tja det var väl min måndag ungefär. Den slutade med en resorb (vätskeersättning) hemma i soffan.

Efter idag har jag bara tio dagar kvar att jobba innan jag får två dagar ledigt. Gud vad jag längtar!

Det var en gång för länge, länge sedan... Det är enligt mig den mest använda inledningen på sagor. Den säger oss någonting som vi redan vet, att sagor är gamla. Men alla sagor är inte gamla, det skrivs även nya. Vår saga börjar såhär:

Det var en gång för inte alls länge sedan som en grupp med ungdomar med föräldrar begav sig av till Jax för att skriva in sig som konfirmander. Detta skedda en vårkväll på ett föräldramöte.

När vi träffade er för första gången var ni tysta, blyga och väldigt små. Ja, många av er är och har hela tiden varit längre än mig. Men ni var små då vi träffade er första gången. Redan efter förlägret i Saxenborg kunde vi se en förändring hos er. Ni hade öppnat er för varandra, fått nya vänner och börjat växa. Sen drog vi till Enviken.

I varje saga finns det en hjälte som slåss för det goda. Hjälten möter en bov som gör allt för att förstöra men till sin hjälp har hjälten en hjälpande hand, en vän. Vår hjälte är inte Stålmannen, Bartman, Frodo eller Musse Pigg. Faktum är att vi inte har en hjälte i vår saga. Nej, i vår saga är ni alla konfirmander hjältarna. Boven i denna saga är inget förhör på budorden - nej, det var faktiskt ett skämt - och inte heller Jokern eller Svarte Petter. Vår bov är och har varit någonting mycket värre.

Bovarna var en ondsint dödgrävare, en smutsig fånge, en blodtörstig tortyrmästare och massor med hemska, lömska och skoningslösa konfirmandassistenter. Människor som lurat in er i samarbetsövningar, tillitsövningar, diskussioner om Gud, diskussioner om livet, döden och dopet. Svett blod och tårar har runnit, blod från myggor ska vi tillägga.

Vet vet hur det här skulle ha gått för våra hjältar om de inte haft sina hjälpande händer. Jag talar inte om Bibeln, den saknar händer. Jag talar om några magnefika, majestätiska, gudalika, bedårande, oslagbara och ofelbara. Jag talar självklart om mig och Julia.

Vi vet att ni saknat oss så det gjort ont långt in i själen på er. Vi vet det för vi har saknat er minst lika mycket denna vecka. Hampus saknar er också skulle vi hälsa. Om ni nu fortfarande minns honom, han med gipsmasken. Jag är inte någon mamma och kan därför inte säga att jag vet hur det känns att se sina barn växa upp. Men jag vet hur det känns att se sina konfirmander växa i både längd och själ. Nu närmar vi oss slutet på vår resa genom konfirmationen.

Sagor slutar alltid lyckligt. Häxan, draken, boven, vargen, alla de onda besegras i slutändan. Så även dödgrävaren, fången, tortyrmästaren och assistenterna som nu måste släppa iväg er. Prinsessan får sin prins, Rödluvan sin mormor och odjuret sin klocka. Men er konfirmander är det synd om, ni får varken Viktoria eller farmor. Er saga slutar vi altaret med en illasmakande oblat i handen. Snipp, snapp, snut så var denna saga slut står det i sagoböckerna. Men vi säger:

Välkomna till nästa vägskäl i livets labyrint!